FRESHNET

Hej finisar!

Nu flyttar jag min blogg till Freshnet! Min nya adress är alltså www.aneditingeye.freshnet.se.
Hoppas ni fortsätter läsa!

Ghazal Amin och feministiska paradoxer.

Bildkälla

Jag har tyckt att Ghazal Amin är fantastisk ända sedan hon skrev bloggen fashionmuslimetterna, och tycker det är så tråkigt att hon inte bloggar längre. Men här skriver hon om feminism, lika bra och skarpt som vanligt. Läs!

"It seems like every girl, everywhere in the world, has a pair of denim cutoff shorts"

Bildkälla

Haha, alltså Scott Schuman är stundtals irriterande (som när han kallade en fullt normalviktig tjej för "större") och stundtals väldigt rolig och skarp. På The Cut uttalar han sig om "dagens outfit"-bloggar på ett sätt som i princip sammanfattar även mina åsikter ;

"I’m not really a fan of personal style blog s— you know, the ones [on which] these girls just shoot their outfits and all this stuff. I haven’t seen one that I really like or that draws my attention every day. The good and bad of that is that most these girls only have a limited wardrobe; they don’t have many clothes to shoot and I don’t think most of them have come up with looks that are that interesting, that draw me."

Jag tycker visserligen det känns tveksamt att påstå att dessa typer av bloggar är ointressanta för att dessa tjejer/kvinnor har ett begränsat antal plagg, det känns lite tråkigt och elitistiskt på fel sätt, även om det givetvis finns en slags poäng med det han säger. Däremot kan jag tycka att det är rent ut sagt fascinerande med tjejer som dagligen knäpper av en outfitbild av dålig fotografisk kvalitet, typ tar kort i spegeln och liknande. Andra, som exempelvis Emma Elwin och min kära vän Josefin Arestav, är superduktiga på att ta snygga och inspirerande bilder av sina outfits, och att det uppskattas av deras läsare är inte svårt att förstå. Men jag har så svårt att förstå hur man kan fota av en kornig bild av en själv iklädd låt säga jeansshorts (som Schuman med all rätt driver med i The Cut-intervjun) och ett linne och tycka att det är intressant ur ett modeperspektiv?

Däremot är det, som Schuman påpekar, fantastiskt ur ett modehistoriskt perspektiv. Det lär vara otroligt lätt för historiker om sisådär 200 år att förstå hur modet såg ut under de första decennierna av 2000-talet. Och det är ju inte fy skam.

Det äckliga i att fira en annan människas död.

Håller så med Lisa Magnusson om det hon skriver här.

Det är svårt, det här med att anse sig ha makt att döma en annan människa till döden. Att frånta någon rätten till sitt eget liv är den värsta kränkning man kan utsätta en människa för. Det är, som Hanna Wagenius skriver, inte värdigt ett civiliserat samhälle att döda människor. Dödsstraff hör inte hemma i ett modernt samhälle, inte ens det dödsstraff som utdelas efter en rättvis rättegång - något bin Ladin nu aldrig fått chansen till.

Och det här med att amerikanerna firar detta? Visst, jag förstår att de upplever att de nu fått någon slags upprättelse för 9/11, och att det kan kännas som en lättnad att bin Ladin är död. Elfte september-attackerna var ju minst sagt en törn för det kollektiva amerikanska självförtroendet. Jag har förståelse för det. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt, obehagligt och ovärdigt att fira en annan människas död.

These scars of mine make wounded rhymes tonight / I dream of times when you were mine / So I can keep it like a haunting heart / Beating close to mine

Bildkälla

Nej, men ni måste faktiskt se videon till Lykke Lis "Sadness is a blessing". Vackraste texten också.

Baby, you can never hold back spring / Winter dreams the same dream every time

Idag vill jag bara ha sommar, så jag tittar lite på bilder från en sommar för fyra år sedan. Imorgon flyger jag hem till Stockholm och jag undrar om körsbärsblommorna har hunnit slå ut i Kungsträdgården.

All I could do was put a seashell to your ear / Our flesh and blood has found me in your arms again

Tati Cotliar & Siri Tollerod by Eric Guillemain for J.Lindberg Biannual book





Älskar dessa bilder. Vill också ha hav, vajande fält och kvällssol.

Min förälskelse i Gareth Pugh.



Bildkälla

Jag är obotligt förälskad i Gareth Pugh. Min förälskelse är inte av fysisk karaktär, utan handlar snarare om att jag liksom vill krypa under hans hud och ta mig in i hans hjärna för att se vad som försiggår där. Hur han gör för att skapa kreationer och visningar som verkligen känns inuti. Nu kanske jag framstår som ett freak, men alltså, youtube:a hans AW 08- eller SS 10-visning och ni kommer förstå vad jag menar.

Här kan ni se en himla fin och intressant video med Pugh.

"Pulsslagen som syns på min kropp; i händerna, armarna, benen. Som hjärtat satt lite varstans"

Snart ska vi skriva uppsats på min kurs i modevetenskap (jag läser alltså grundkursen i modevetenskap, 60 högskolepoäng på Stockholms universitet) och jag vet precis vad jag vill att min uppsats ska handla om. Jag vill skriva om kroppen och hur vi förhållit och förhåller oss till våra egna kroppar. Om hur kroppen alltmer, från att ha varit någonting relativt privat, kommit att bli närmast en allmän angelägenhet och egendom, och om hur vi bemöts olika beroende på våra rent fysiska egenskaper.

Jag tycker att kroppen är oerhört intressant, jag tror att det framgått i det jag skrivit på den här bloggen. Gränserna mellan kropp och själ och gränserna mellan våra egna och andras kroppar. Mitt förhållande till kroppen är ambivalent. Å ena sidan är jag oerhört äcklad av det kroppsliga, vill helst inte veta av min kropp, avskyr att läsa om anatomi eller när någon talar om blodomlopp och hjärtkammare. Kanske skulle man kunna beskriva det som att jag inte känner mig särskilt mycket i kontakt med min kropp, jag har istället lätt att dissociera och ställa mig utanför min kropp. Observera att denna motvilja mot det kroppsliga inte grundar sig i ett problem med kroppens utseende, jag är ur ett utseende- och idealperspektiv oftast nöjd med min kropp.

Å andra sidan älskar jag mode, ett ämnesområde där kroppen på olika sätt alltid är högst närvarande. Kroppen är en förutsättning för att modet ska kunna manifesteras, och som modeintresserad tror jag att det är oundvikligt att reflektera lite extra över hur man förhåller sig till den egna kroppen i relation till modet. En designer må utforma sina kollektioner utefter en abstrakt idé, men måste likväl alltid förhålla sig till kroppen han eller hon ska klä. Därför tycker jag att det är väldigt intressant att diskutera och skriva om just kroppen och vår relation till den, både den privata relation vi alla har till våra egna kroppar, men också den samhällsrådande idén om kroppen och kroppens plats i det offentliga rummet.

P.S. Titeln på det här inlägget är tagen ur Anders Paulruds fantastiska roman, tillika min favoritbok, "Fjärilen i min hjärna".

These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you.

Alltså på riktigt, hur bra är inte Moas solglasögon? Drinken till höger är min favorit! Idag är det hursomhelst nästan sommarvarmt på vår balkong, så vi dricker kaffe och lyssnar på den här låten.

My love, come stop me, I am haunted and possessed.

Bildkälla

Det här Victor, en av mina bästa vänner. Han var precis här och finkammade webbshoppar på Gareth Pugh och Rad Hourani-plagg med mig. Victor älskar allt som är svart, avant-garde, draperat och dekonstruerat, så han är inte så himla förtjust i att jag blivit ett Jil Sander-offer och rös på fullt allvar när jag visade honom mina favoritskor med gul sula från Jil Sander. Dock godkände han mina planer på att köpa den fina kuvertväskan i rosametallic från Rodebjers höst. Blev lite förvånad, men enligt Victor är det alltså stor skillnad mellan metallicrosa och vanlig rosa.

English summer rain seems to last for ages.



Fashion gone rogue

Tycker om denna editorial av Wee Khim för Nuyou. Men så är jag ju en sucker för klippiga stränder, grådisigt ljus och sommarregn också.



Kom låna törnekronan min, lid för konsten eller brinn.

Christophe Décarnin

Jaha, så Christophe Décarnin, som enligt källor ska ha vårdats på sjukhus för depression sedan i januari, är nu ute ur bilden som chefsdesigner på Balmain. Personligen har jag haft väldigt svårt för Balmain under Décarnins styre, jag fastnade liksom aldrig för trashade jeans, orkesterkavajer och paljetter. Särskilt inte i kombination, och särskilt inte efter att Décarnin visat upp i princip samma kollektion i flera säsonger Fattade aldrig dealen med det, förutom att det rent säljmässigt måste varit en succé. Christophe Décarnin är helt enkelt designmässigt ingen personlig favorit, men det känns ju sorgligt ändå, om han nu tvingats lämna modehuset för att han mår så dåligt att han inte orkar vara kvar. Och jag kan ju inte låta bli att tänka på Alexander McQueen (nej, jag tänker inte göra en utläggning om McQueen, antar att ni är lika spylessa på det som jag är, hur fantastisk han än var) och på den här traditionen att (framförallt kända) kreativa människor, människor som jobbar med konst och kultur, ofta är deprimerade och inte helt sällan slutligen tar sina liv. Jag tycker att detta är ett oerhört intressant fenomen, och jag är långt ifrån den enda som funderat och/eller skrivit kring detta.

En anledning skulle kunna vara att människor ofta blir som de förväntas bli. Med det syftar jag på att människor som arbetar med konst/kultur kanske i viss mån uppmuntras till, eller förväntas ha, ett mörkare sinnelag än andra, och därför med tiden utvecklar det. Idéen om att riktiga mästerverk måste blödas fram är fortfarande mycket utbredd i västvärlden, och myten om "den lidande konstnären" är i allra högsta grad vid liv. Psykisk ohälsa och självdestruktiva beteenden tenderar att romantiseras inom konst- och kulturvärlden och är inom vissa kretsar närmast en norm. Dock vill jag här poängtera att det är skillnad mellan finkulturell rödvinsångest och slå huvudet i badrumsgolvet-ångest. All ångest är inte åtråvärd och all ångest är inte accepterad, men idén om melankolin och den kontrollerade inre smärtan upphöjs ofta som något vackert, och kanske har detta någonting att göra med varför konstnärliga människor ofta verkar må sämre än andra?

Eller är det helt enkelt så att konst- och kulturmänniskor mår sämre än andra, och söker sig till de konstnärliga uttryckssätten just för att få utlopp för det där som skaver inuti. Kanske skapade Alexander McQueen sina fantastiska kreationer som ett sätt att avskärma sig från ångesten, kanske skrev Sylvia Plath sina suggestiva dikter för att försöka göra sig av med det skrik hon sade sig bebos av, och kanske var Balmains paljettkavajer Christope Décarnins sätt att fly verkligheten. Jag vet inte, jag tror att det finns anledning att tro att båda dessa anledningar kan stämma.

När McQueen tog livet av sig så frågade många sig varför han gjorde det, han som var så genialisk, så framgångsrik, så uppskattad, så älskad av modevärlden. Som om fina visningsrecensioner skulle räcka, som om hyllningar och geniförklaranden skulle fungera som ett botemedel mot meningslösheten, som om branschens kärlek skulle kunna ersätta den verkliga känslan av att vara älskad. När jag läser tankar, krönikor, essäer, spekulationer och andra texter kring och om Alexander McQueens liv, karriär och bortgång så slås jag av hur många förutsätter att hans självmord var välplanerat och något han tänkt på under en längre tid. Kanske väljer många att tro det för att idén om det genomtänka självmordet tycks mer storslaget, på något vis vackrare i all sin tragik. Tanken på att McQueen - och alla andra som begår självmord - lika gärna kan ha lagt snaran om halsen på ren impuls (de flesta självmordsförsök sker nämligen på impuls) verkar inte vara lika lockande.

Trots att ingen öppet romantiserar McQueens självmord så tycker jag ändå att det går att utläsa mellan raderna. Alexander McQueen är idag så geniförklarad på grund av, sitt självmord, och jag tycker det är både äckligt och tragiskt. Personligen tycker jag att mytbilden kring självmord och människor som begår det måste utrotas. Alexander McQueen begick inte självmord för att han var en lidande konstnär, utan för att han (troligen) var en förjävla olycklig människa. Självmord är liksom aldrig romantiskt eller storslaget (typ Romeo och Julia är ju det vidrigaste exemplet på romantiserat självmord) utan vardagligt, grått och fullkomligt meningslöst. Vare sig du är stjärndesigner eller inte. Jag tycker inte vi får glömma det.

Le vent nous portera.

Har enorm Paris-abstinens idag. Lyssnar på fransk musik och läser franska modemagasin för att försöka lindra denna, men det går inte särskilt bra. Dock åker jag ju dit i mitten av juni, så det är inte alltför länge kvar, tack och lov. Förövrigt kommenterade min kära pappa bilden ovan med orden "bakgrunden är så fransk och fin". Tveksamt hur man ska tolka det, haha.

Young blood.

Anna Selezneva by Hedi Slimane

Jag tycker ni ska läsa den här intervjun med Hedi Slimane.

It comes to this, we're skin and bones, so let's pretend we're not alone.

Lyssnar på det här och förbereder vår gruppredovisning i marknadsföring imorgon. Jag har världens finaste grupp och vi har valt att granska Beyond Retro ur ett marknadsföringsperspektiv, vilket är jätteintressant. Har även äntligen förstått hur man gör för att lägga upp stora bilder på blogspot, min tekniska förmåga är det ju som bekant rätt illa ställt med, så är mycket stolt, haha.

Baudelaire och den konstruerade skönheten.

Veruschka by Franco Rubartelli

I den förra kursen jag läste, Mode i fransk och italiensk kultur, fick vi läsa texter av bland andra Charles Baudelaire som på olika sätt behandlade mode och skönhet. Jag fastnade för en text av just Baudelaire, "Till sminkets lov" där han talar om den konstruerade skönheten (med det menar han alla de medel vi använder oss av för att försköna oss själva) som någonting positivt. Han menar på att mode och kosmetika kan och bör användas som ett medel för människan att höja sig över den "barbar" hon enligt Baudelaire i naturligt tillstånd är. Baudelaire argumenterar i sin text för att ”det onda sker av sig självt, utan ansträngning, naturligt, i kraft av fataliteten; det goda är alltid en konstprodukt” och konstaterar även att detta kan, och bör, överföras även på vår syn på artificiell skönhet. Detta är otvivelaktigt en mycket intressant moralisk och etisk fråga; är människans naturliga tillstånd ett barbariskt, empatilöst sådant, och i vilken mån styrs hon av sin natur?

Det som dock fångade mitt verkliga intresse är att Baudelaire senare går över till att diskutera och uppmuntra kvinnans försköning genom kosmetiska produkter, då dessa hjälper henne att höja sig över den natur Baudelaire förkastar, men också för att enklare vinna en mans uppmärksamhet och kärlek. Jag anser det vara mycket intressant och talande att mannens rätt (eller bör jag snarare säga plikt?) till artificiell, kosmetisk skönhet inte specifikt behandlas, då Baudelaire i sin inledning verkar anse att denna manipulation av naturen är någonting både män och kvinnor bör ägna sig åt. Jag kan då inte låta bli att ställa mig frågan huruvida Baudelaire ansåg den kvinnliga naturligheten än mer motbjudande än den manliga, och vad detta i sådana fall skulle kunna bero på?

En intressant aspekt jag anser viktig att ta i beaktande är att män och kvinnor under vissa tidsepoker tillåtits använda kosmetika och andra förskönande medel på i princip samma villkor; sjuttonhundratalets pudrade och perukförsedda monsieurer och madamer är ett utmärkt exempel på detta. Andra nämnvärda exempel är det forna Assyrien och Egypten, varav det sistnämnda ofta anses vara platsen för kosmetikans födelse, där båda könen ska ha sminkat sig kraftigt. Ska vi vara riktigt nogräknade bör vi förmodligen dra slutsatsen att de första som sminkade sig var män, då den första formen av kroppsmålning troligen var krigsmålning, och det var vanligtvis män som drog ut i krig. Detta kan dock anses vara en parantes, då kosmetikan i dessa fall inte användes i förskönande, utan snarare avskräckande och kamouflerande, syfte.

Enligt Yuniya Kawamura beror det faktum att det moderna modet är så starkt förknippat med kvinnan på den feminisering av modet som tog sin början på artonhundratalet, strax efter att den omvälvning Kawamura kallar ”den stora maskulina avsägelsen” ägt rum. Män avsade sig härmed all form av utsmyckning, kosmetika och dekorativ klädsel, för att istället fokusera på sina yrkesroller, som vid denna tidpunkt ansågs långt mer betydande än de sysslor kvinnor ägnade sig åt. Vi skulle alltså kunna anta att mode och skönhet hädanefter kom att ses som ett tecken på (kvinnlig) passivitet och inkompetens, ett resonemang som är förenligt med den föregående upplysningstidens syn på kvinnan som en varelse i avsaknad av förnuft. Denna klädmässiga omvälvning skedde även intressant nog i samband med att idéer om att mannen och kvinnan faktiskt var två olika kön (tidigare hade kvinnan betraktats som en ofullständig version av mannen) fick starkt genomslag. Detta är ett tydligt bevis på att ideologiska strömningar i samhället alltid reflekteras i det samtida modet, som Balzac skriver; ”la toilette est l’expression de la societé”.

För att få ett svar på frågan varför synen på manlig respektive kvinnlig skönhet sett mycket annorlunda ut, måste vi tala om det faktum att män traditionellt betraktats som subjekt, medan kvinnor betraktats som objekt. Ett subjekt (mannen) är meningsfullt i sig själv, medan ett objekt (kvinnan) endast är meningsfullt i relation till ett subjekt (mannen). Kvinnans klädsel har alltså i större utsträckning än mannens speglat de förändringar och idéer som präglat samhället, och kvinnans klädsel blev efter omvälvningen i slutet av sjuttonhundratalet även det främsta sättet för mannen, familjeförsörjaren, att ge uttryck för sin status och förmögenhet. Jag upplever att den kvinnliga kroppen kunnat liknas vid en tom målarduk; ett slags skal där vi (främst män) stått fria att applicera vilka idéer och ideal vi än kan tänkas vilja. Valerie Steele skriver exempelvis att ”Since Paris was, by definition, elegant, and since elegance was associated with female, erotic beauty, even the poorest woman had to be presented as elegant” vilket osökt får mig att tänka på kvinnan som en slags trofé. Kvinnlig skönhet har setts, och ses fortfarande, som något vi alla kan och får ta del av, inte som något som tillhör henne. En kvinna är inte vacker för sin egen skull, framförallt är hon inte vacker förrän hennes skönhet blivit bekräftad av en man. Den manliga skönheten anses till skillnad från den kvinnliga inte vara av särskilt stor vikt, då en man sällan blir definierad, bedömd eller bekräftad för sitt utseende, utan snarare för sina inre egenskaper.                                                                    


Något jag finner speciellt intressant med just Baudelaires syn på den konstruerade (kvinnliga) skönheten, är hur han inte uppmuntrar till ett förnekande av att den är just konstruerad. Personligen upplever jag annars detta vara ett av den kvinnliga skönhetens största gissel; upprätthållande av illusionen av den naturliga skönheten.                                                                                         

I'm gonna love you like I'm indestructible, your love is ultra magnetic and it's taking over

Rue Vaneau

Och så var det ju det här med att få hjärtklappning av att bara se bilder från Paris. Sjukt hur förälskad man kan vara i en stad. Jag och Klara flyttar som bekant dit i januari nästa år, och människor i vår närhet brukar vara benägna att påpeka att det ju "blir vardag i Paris också" men grejen är att det är ju just det vi vill ha. Vi har varit turister i Paris ett flertal gånger nu, och kommer hinna vara det minst två-tre gånger till innan vi flyttar dit. Visst, det är fantastiskt, men det är ju den franska vardagen vi vill åt.

Egentligen vet jag inte varför jag är så hardcore-kär i Paris. Jag blev det när jag var runt tolv och förälskelsen har liksom aldrig avtagit. Min känsla av samhörighet med den franska (och då i synnerhet den parisiska, även om jag tycker mycket om även andra delar av Frankrike) kulturen är egentligen väldigt märklig, då jag inte har något naturligt band till landet i form av exempelvis släkt eller vänner, det sistnämnda börjar jag få först nu. Min relation till Paris underlättas nog dock av att jag pratar språket relativt bra, jag tror nämligen att det franskan är en enormt viktig nyckel till den franska kulturen, och Paris är tveklöst en stad där du blir bättre bemött om du talar åtminstone lite franska.

Nu handlade det här inte alls om mode, utan blev mest en lite cheesy kärleksförklaring till världens bästa stad. Men så kan det gå. Puss.

Gareth Pugh



Gareth Pugh a/w 08 (Bildkälla)



Jag älskar Gareth Pugh och i princip allt han rör vid. Skulle jag få välja endast en favoritdesigner så skulle jag rätt tveklöst välja honom. Andra favoriter är Rick Owens, Rad Hourani och Ann Demeulemeester. Men Gareth (eller "Garran" som min än mer Pugh-besatte vän Victor brukar kalla honom..) är något särskilt. Fick på riktigt hjärtklappning (inget skämt) av att se honom i Paris. Jag har för mig att jag skrivit mer ingående om varför jag är så förtjust i Gareth Pugh's design tidigare, så jag skippar det nu. Min absoluta favoritkollektion är hans f/w 08. Jag kan liksom inte hitta något negativt med den. Alls. Hans s/s 10 är en annan favorit.

Hursomhelst. Det jag egentligen skulle tipsa om var denna editorial i Pony Step #1 där alla kreationer kommer från just Gareth Pugh.

Silikon och sinnesfrid - det här med skönhet.

Bildkälla

"One evening I sat Beauty on my knees,

and I found her bitter, and I reviled her"

 

     - Arthur Rimbaud

Efter mitt inlägg angående min observation att människor inom modebranschen ofta tenderar att ha ett, enligt de rådande idealen, fördelaktigt utseende har jag fått ett antal olika reaktioner. Vissa, som duktiga Hanna Johansson tolkade mitt inlägg på det sätt jag ville att det skulle tolkas - det vill säga som ett uppmanande till en diskussion rörande om och varför det i sådana fall ser ut på det här sättet. Andra tolkade mitt inlägg som ett slags konstaterande av min egen fysiska lämplighet för yrken inom modebranschen, samt som om jag utnämnde mig till en slags idealdiktator med makt att bedöma (och kanske framförallt döma ut) de utseenden jag inte anser faller inom ramarna för det som anses vara vackert. Då jag tydligt i mitt inlägg poängterade att jag absolut inte ansåg mig ha någon patent på vad begreppet skönhet omfattar, samt fastslog att jag personligen inte anser attribut som exempelvis längd och/eller smalhet vara vackrare än andra fysiska attribut, finner jag denna form av reaktion mycket intressant. Intressant, men inte särskilt oväntad, för skönhet kan vara det ämne som det är allra svårast att skriva om utan att uppröra och provocera.

Idag har jag funderat en del kring just detta - varför skönhet upplevs som så hotfullt att prata om och diskutera kring. Att anse skönhet vara något objektivt (alltså inte enbart vara något individuellt som ligger i betraktarens öga) är idag otroligt tabu. Självklart har vi alla olika definitioner av vad skönhet innebär och handlar om, men jag ser inte poängen i att förneka att det finns vissa utseendemässiga attribut som generellt upphöjs och anses vara vackrare än andra. Jag tror personligen att det är kontraproduktivt att leva i en gullig bubbla där "alla är vackra på sitt sätt" för även om det stämmer så manifesteras det inte direkt i samhället, och det är ju just det vi måste diskutera och analysera. Vi kan inte bara konstatera att "idealen är hemska" och tro att det ska räcka så, för det kommer inte leda någonstans. Personligen tror jag att det är långt mer produktivt att analysera och kartlägga vad vi tycker är vackert och varför vi anser det vara så. Utan en ärlig diskussion tror jag nämligen att förändring är omöjlig.

En stor faktor som jag tror spelar in i att en konkret definition av vad skönhet är upplevs som så hotfull är troligtvis det enkla faktum att den är exkluderande (vilket i likhet med alla exkluderande ting också gör den så lockande och begärlig) och hierarkisk. Om vi konstaterar att vissa människor är vackra, konstaterar vi samtidigt att andra människor inte är det. Alla får helt enkelt inte vara med och leka,

vilket självklart blir obekvämt att prata öppet om. Jag tror dock att denna diskussion är långt mer komplex än vad jag lyckades ge uttryck för i mitt första inlägg, och jag är även övertygad om att den har rötter som sträcker sig långt bak i historien.

Min sambo, tillika religions- och genusstudent, nämnde att diskussionen kring skönhet i förlängningen skulle kunna härledas till rasism (rätt uppenbart dock) och rasforskning, något jag verkligen tror kan stämma. Rasism är ju nämligen ett socialt fenomen som syftar till att särskilja människor från varandra, ofta baserat på rent utseendemässiga egenskaper såsom exempelvis hudfärg etc. Rasism är ju även ett ämne som ofta diskuteras (dock inte tillräckligt ofta, kan tyckas) och debatteras när det talas om mode, och modevärlden beskylls ofta för att vara just rasistisk. Om vi ska tala om rasforskning, så är inte det ett fantastiskt passande exempel för när den bestämda uppfattningen om vad skönhet är tillåtits gå alldeles för långt? Båda dessa fenomen (som ju självklart hör ihop med varandra) är oerhört skrämmande och något som ofta får oss att rygga tillbaka, med all rätta. John Gallianos antisemitiska uttalanden på La Perle och efterspelet kring dessa är ju om något ett tydligt samtida tecken på det.

En av mina favoriter när det kommer till kvalitativ, svensk modejournalistik, Daniel Björk, skrev i en krönika i augusti förra året om den blonda, medelklassiga modevärlden och det faktum att:

"Vi pratar mycket om att andra än vita ska representeras i modetidningar och i kampanjer, men när folk får välja helt fritt på nätet så väljer de att följa en väldigt smalt definierad skönhet. Det kanske känns nedslående och som en bekräftelse av idén om att det är vita och blonda tjejer som säljer. Men det säger en hel del om hur mode fungerar."

Och ja, om vi ser till de stora, svenska modebloggarna så är det ju så det ser ut. Ta Elin Kling, en av Sveriges absolut största modeprofiler, som exempel. Hon är ju ett typexempel av lång, smal, blond ung kvinna. Jag menar absolut inte att reducera Elin Kling till enbart sitt utseende nu, men jag tror absolut att hennes utseende i många fall anses lika eftersträvansvärt som hennes outfits. Vi kan tycka vad vi vill om dagens ideal, men det är ju uppenbarligen i hög utsträckning lång, smal, blond tjej som säljer. Jag förstår inte varför vi ska hymla med det?

EDIT : Min sjukt smarta sambo tillägger nu även att denna rädsla för att diskutera skönhet som begrepp möjligen kan bero på vår rädsla för  att (inom exempelvis genus) diskutera och förhålla oss till det "naturliga". När vi talar om skönhet så syftar vi ju ofta på idén om den medfödda skönheten och inte den konstruerade (som exempelvis Baudelaire framhåller) och det är också den "naturliga" skönheten som anses vara den mest eftersträvansvärda. Kortfattat skulle jag nog vilja påstå att det skrämmande med det naturliga är att det upplevs som någonting statiskt som inte är möjligt att förändra - är du "ful" finns det liksom inget du kan göra.
Kommer säkert ännu ett inlägg om detta, då skönhet tveklöst är ett av de ämnen jag finner mest intressant och givande att diskutera!

The Beautiful Ones part 2.

Smarta Hanna Johansson / Yoicks på Rodeo spinner vidare på mitt inlägg om snygga modemänniskor här.

The Beautiful Ones.

Idag när jag, Klara och Josefin åt lunch, pratade vi om någonting jag funderat på från och till under de senaste åren, nämligen om - och i sådana fall på vilket sätt - ens egna utseende spelar roll för huruvda man utvecklar ett modeintresse eller inte. Om jag tar oss tre som exempel, så delar vi förutom ett stort modeintresse även vissa fysiska attribut. Vi är alla tre långa, smala och har klassiska utseenden - egenskaper som premieras i dagens modeklimat. Vi frågade oss då om vi trodde att vi skulle vara lika passionerade (okej offer-uttryck men ändå) angående mode om vi råkat vara exempelvis korta och knubbiga, och kom fram till att vi allra troligast inte skulle ha närt samma modeintresse om så vore fallet.

Någon vecka tidigare, när vi alla tre var på Paris modevecka, kom jag att tänka på detta. I vårsolen på L'ecole de Medecine där Ann Demeulemeester visade, slog det mig hur vackra merparten av människorna omkring mig faktiskt var. Jag pratar alltså inte om styling nu (för det är ju inte särskilt märkligt om människor inom modebranschen är mer välklädda än gemene man/kvinna) utan om den rent utseendemässiga biten. Människor som arbetar med mode tycks helt enkelt överlag ha fördelaktiga utseenden. Detta är naturligtvis ingen slump. Spontant skulle jag säga att det är en kombination av att snygga människor (ja, nu använder jag det ordet) generellt har ett större självförtroende när det kommer till kläder och därmed kanske också när det kommer till mode (lägg märke till att jag skiljer på mode och kläder), samt att det ofta är lättare att utveckla ett intresse för ett område som man känner någon form av samhörighet med.

Mitt modeintresse tog sin verkliga början när jag var tretton. Fine, jag var ett sådant barn som älskade att byta kläder flera gånger om dagen och så vidare, men tycker det är så sjukt fånigt när folk säger att de "alltid" varit modeintresserade, för det stämmer inte. En femåring kan liksom inte vara modeintresserad, för mode handlar om mycket mer än bara plagg. Hursomhelst, när jag var tretton hade jag komplex över min (under)vikt, min brist på egentliga former och över det faktum att jag inte ansåg mig vara snygg i mina jämnårigas ögon. Ni vet hur det är, när man är tretton så ska man som tjej helst se ut som en cheerleader ur valfri high school-film, och gör man inte det är det lätt att känna sig ful och fel. För mig blev modevärlden en värld där jag passade in, där min kroppstyp och utseende ansågs vara det rätta. Självklart var inte det den enda anledningen till att jag utvecklade ett så starkt intresse för mode, men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte utgjorde en viktig faktor.

Jag tycker att detta ämne är oerhört intressant, men också svårt att skriva om utan att trampa någon på tårna. Därför vill jag betona att jag inte anser mig ha patent på vad begreppet skönhet egentligen innebär och påstår inte att attribut som längd och smalhet nödvändigtvis är vackrare än andra fysiska attribut, men det är ett faktum att detta är det rådande idealet. Sedan är jag visserligen övertygad om att det, om vi talar om ansikten, finns utseenden som kan anses vara objektivt vackrare än andra, men det är ett annat ämne.

P.S Till min fina, anonyma läsare som påpekade att jag lägger upp för lite bilder. Ja, jag vet, men till detta inlägg tyckte jag det var omöjligt att veta vad jag skulle lägga upp.

P.S 2 Om ni har någon egen teori eller reflektion kring ämnet så får ni väldigt gärna dela med er av den!Eftersom ni dock inte verkar så förtjusta i att kommentera så antar jag att det inte lär ske, haha. Puss.

Galliano part two.

Läste förresten det här på The Cut häromdagen, och det är ju minst sagt intressant. Philipe Virgitti, mannen som John Galliano ska ha hamnat i ett barslagsmål med efter att Galliano ska ha utsatt Virgitti och hans flickvän för rasistiska/antisemitiska förolämpningar, går nu ut och säger att han inte "tror att Galliano är rasist eller antisemit". Detta är naturligtvis, som Amy Odell skriver, mycket viktigt då Gallianos försvarare behöver bevisa att Galliano inte är rasist och/eller antisemit i kommande rättegång.

Det här tycker jag är otroligt intressant, för vad är egentligen det väsentliga? Är det om John Galliano verkligen är antisemit eller inte? Eller bör han dömas utefter de antisemitiska kränkningar han uppenbarligen utsatt människor för? Om John Galliano nu inte är antisemit, gör det då hans antisemitiska uttalanden mindre allvarliga? Jag tycker inte det. Vi måste ju ändå till syvende och sist dömas för våra handlingar och faktiska uttalanden, inte för de åsikter vi innerst inne hyser. Märkligt, minst sagt.

Det här med vem som ska ersätta Galliano.

Det är svårt att undvika att skriva någonting om John Galliano och hans vansinnigt osmakliga uttalanden på La Perle strax innan modeveckan gick av stapeln i Paris. Huruvida Galliano verkligen hyser antisemitiska åsikter eller inte är omöjligt att veta, däremot är det rätt och riktigt att han fick sparken. Någonstans måste man dra en gräns, och jag tror de flesta håller med mig om att den gränsen redan är rejält passerad när man yttrar fraser som "jag älskar Hitler". Det spelar liksom ingen roll hur berusad man är, det är aldrig någonsin okej. Kanske hade en chefsdesigner för ett stort modehus kunnat komma undan med detta år 2050, men år 2011 är såret efter förintelsen fortfarande för öppet, för blödande, för stort för att ett uttalande i stil med Gallianos ska kunna sopas under mattan med ursäkter om hans alkoholproblem.

Nog om det. Det intressanta just nu är snarare spekulationerna kring vem som ska ta över rollen som chefsdesigner på Dior. Enligt rykten ska Riccardo Tisci redan vara confirmed, vilket jag tycker känns tråkigt då jag tycker att han redan gör ett fantastiskt jobb på Givenchy. Någon jag desto hellre hade sett på posten är underbara Olivier Theyskens, som i nuläget designar för Theory, men jag tror inte att någon har glömt hans fantastiska kreationer för Nina Ricci under de år han var chefsdesigner där. Jag tror att hans teatraliska ådra hade kunnat få ett fantastiskt spelrum på Dior.

Paris Fashion Week

För er som läst den här bloggen från start, så tror jag att det framkommit att jag vurmar för Paris. Eller okej, vurmar är nog en underdrift, jag är en fullfjädrad frankofil som älskar allt som har med Paris och Frankrike att göra villkorslöst. Jag har varit där ett flertal gånger, nu senast under Paris modevecka, tillsammans med världens bästa vän, Klara. Vi bodde i Quartier Latin, drack rödvin, åt massa pasta och umgicks med vår fina vän Josefin Arestav som bevakat alla modeveckor för Modette. Vi träffade också massa nya, roliga människor samt shoppade (såklart, försöker ställa mig emot konsumtion, men kan ej förneka konsumtionslyckan)

Tyvärr tog varken jag eller Klara några bilder, men lyckligtvis blev vår vistelse förevigad genom otaliga andra kameror. Kör, för ovanlighetens skull, en liten bildkavalkad (ja, vägrar använda ordet "bildbomb");

Jag och Klara utanför Dior.

Utanför Gareth Pugh via Le Look

Le Baron med Klara och Mike

Via Steven Rojas

Utanför Ann Demeulemeester via denna blogg

Utanför Dior via SST

Hursomhelst, Paris var fantastiskt som alltid. Nästa gång jag åker dit blir det för Men's Fashion Week i juni. Jag och Klara räknar redan ner, haha.





Now you are how you were when you were real.

Läser Daniel Björks senaste krönika på Rodeo.net och kände igen mig väldigt mycket. Han skriver nämligen om sitt bristande tålamod för vad han kallar "teatermode" och menade ungefär kollektioner och plagg som känns väldigt svårburna. Att avgöra vad som är svårburet eller inte är dock en rätt svår fråga, eftersom gränsen för vad som är bärbart ser väldigt olika ut för olika personer, exempelvis tror jag att människor som är mycket modeintresserade ofta vågar (och vill) pusha den gränsen mer än människor utan nämnvärt modeintresse. Björk ger sin egen definition på följande sätt ; "Jag vill just nu se kläder där jag kan se tjejen framför mig gatan, på klubben, i mataffären och tänka 'bra look'" och det är precis så jag känner kring mode - och kläder - just nu. Vanligtvis älskar jag just koncept och det de flesta skulle anse vara "svårburet mode" (Gareth Pugh är ett bra exempel) men den senaste tiden har jag mest känt mig utmattad vid tanken.

Visserligen har jag alltid haft en grej för American sportswear och hela den östkustspreppiga looken (Klara brukar reta mig lite för detta) men det handlar liksom inte om den grejen heller, för det konceptet är jag också trött på. Koncept tråkar helt enkelt ut mig för tillfället. Nu tror jag inte Daniel Björk menade att han är trött på konceptuella plagg, då han nämner Jil Sander's s/s 11 som ett bra exempel på den look han är sugen på att se, men känslan är densamma. Just nu går jag mest omkring i jeans eller tights och t-shirts, och tycker att Signe Siemsens stil är den mest inspirerande just nu. Och inget ont om Signe, men tro mig, det är inget jag vanligtvis brukar tycka.

Så om någon undrar varför jag hittills knappt nämnt de pågående modeveckorna med ett ord här i bloggen, så är det helt enkelt för att jag är lite less. Mode är självklart fortfarande mitt största intresse, men just nu är jag mer intresserad av att närma mig mode på ett annat sätt.

Förresten så kommer ni märka att Klara inte kommer att blogga mer här, åtminstone inte inom den närmsta tiden. Hon har ett jobb nu som gör att det inte riktigt funkar att hon bloggar om mode, så det är helt enkelt det som är anledningen. Ville bara säga det, så ingen tror att vi typ sagt upp vänskapen (haha, dock roligt exempel på hur dagens samhälle ser ut, om det största tecknet på bruten vänskap är att man slutar blogga ihop) eller något. Jag kommer dock fortsätta här precis som vanligt, eller ja, ännu mer, för nu måste jag ju kompensera för att Klara inte skriver. Så jag hoppas att ni vill stanna kvar, ni som läser.

Linnéa

Den starka kvinnofällan - varför en kvinna i kostym är starkare än en kvinna i tyll.

Såhär efter modeveckan dyker givetvis många recensioner av de visade kollektionerna upp. Eller ja, recensioner är väl kanske att ta i, de flesta sträcker sig inte längre i sitt analyserande än att säga att exempelvis Rodebjer var "superfint" eller att Carin Wester "inte imponerade". Men ja, mina tankar om den kritiska modejournalistiken i Sverige är inte direkt höga, så det är ju föga förvånande.

Ett bra undantag är dock Rodeo som skriver kunnigt, ingående och hyfsat nyanserat om sina intryck av modeveckan. Läser man deras recensioner kan man dock göra den intressanta observationen att uttrycket "stark kvinna" är vanligt förekommande, bland annat i beskrivningen av Rodebjers, Backs och Orvings kollektioner. Detta tycker jag känns tråkigt, särskilt när det kommer från en site (och från och med imorgon återlanserat magasin) som jag annars upplever vara duktiga på att prata och diskutera mode också i samband med genus.

Genom att säga att exempelvis Hernández Cornet och Rodebjer visade en ”stark kvinna” så antyder man ju implicit att detta utgör någon form av avvikelse eller undantag ; att kvinnor generellt INTE är starka. Exempelvis beskrivs Diana Orvings kollektion såhär ; ” volymerna och draperingarna var närvarande som alltid i en Diana Orving-kollektion, men den här gången har de mer struktur och känslan av stark kvinna är mer konkret”.  Hela grejen med att den ”starka kvinnan” ofta nämns i samma mening som struktur,råhet, teknik (sömnadsmässig sådan) och typ plagg som kostymer etcetera visar ju rätt tydligt att en "stark" kvinna = en maskulin kvinna.

På vilket sätt är exempelvis Diana Orvings "strukturerade" kvinna starkare än Ida Sjöstedts tyllklädda, och varför upplever Rodeo - och säkerligen också vi andra - det så? Jag anser mig inte direkt bryta ny mark med iakttagelsen att det typiskt maskulina modet anses vara "starkare" än det typiskt feminina, men det gör mig besviken när även kompetenta och intellektuella modeskribenter faller i denna fälla, till synes utan att reflektera över att de gör det.

Linnéa

Bögarnas frikort.

Häromdagen pratade jag och min vän Victor om någonting jag funderat kring från och till under den senaste tiden ; nämligen att homosexuella män tycks anse sig ha rätt att kritisera kvinnors kroppar på ett sätt heterosexuella män inte tillåts göra. Jag tycker det här är jätteintressant och har verkligen försökt förstå vad som kan ligga till grund för detta. Victor menade på det att kvinnor och bögar ofta anses befinna sig på samma "nivå" i det att varken kvinnor eller bögar befinner sig i maktposition i könsmaktsordningen. Alltså upplevs det som mer okej att kritisera och objektifiera, eftersom det inte blir ett uttryck för en patriarkal maktstruktur på samma sätt. Jag tror att Victor är något på spåren med detta, även om varken han eller jag anser att det är en rättvis jämförelse, att säga att kvinnor och bögar befinner sig på samma nivå i samhället. Visst, bögar bryter också mot samhällsnormen Vit, Heterosexuell Man, men bögar är - likväl - fortfarande män. En sexuell läggning går nämligen att dölja (även om det är hemskt om någon känner ett behov av att göra det) men ditt kön kan du inte dölja. Jag är därför benägen att tro att en homosexuell man har lättare att exempelvis nå höga samhällspositioner än vad en kvinna har.

Vill förövrigt tillägga att jag absolut inte menar att män, hetero- som homosexuella, inte ska kunna kritisera kvinnors åsikter eller agerande, utan detta handlar om hur (homosexuella) män ibland tenderar att förhålla sig till kvinnors kroppar. Nu blev det här en aning kort och osammanhängande, men jag tror ni förstår var jag försöker komma. Skriver mer när jag hittat fler exempel och referenser.

Linnéa

Animal hair hat

Förlåt, men kan inte låta bli. Har fascinerats av det här idag. Jag menar: det är bara så verkligt.

Svarta linjer, en askgrå horisont.

När Nakkna visade satt jag på bussen mot en tretimmars-lektion i persiska, men jag tror att Klara var på den visningen. Hursomhelst så tycker jag ju att det är en alldeles utomordentlig kollektion. Alltid lika pålitliga Rodeo har bilderna.


Linnéa